Död och längtan

Jag var med när min mormor dog. Jag var med när Cs mamma dog. Jag har sett många döda kroppar. Farfars och Lenas till exempel.

Man tror att man vänjer sig. Det gör man inte. Man fattar inte att det händer, man tar inte in det. Jag tyckte till exempel inte ens att det var jobbigt med döda kroppar förrän mormor. Vadå död, vadå lik, vadå kroppsvätskor, kroppsfunktioner, gud och annan skit? Man fattar inte bara. Så är det. Det handlar inte om att man inte bryr sig, för man älskar, det gör man. Men man fattar inte. I alla fall inte jag.

Förutom när mormor dog. Då spydde jag nästan.

Åh, Gud, vad jag saknar henne varenda jävliga (och underbara) dag.