söndag 28 september 2008
tisdag 23 september 2008
Dödsinstrument
Emma säger:
kolla det här, hon e galen!
M säger:
vad fan sysslar hon med
Emma säger:
hahah
M säger:
det här är typ det konstigaste jag har sett
Emma säger:
ja vet inte, tondöv o ingen korreograf direkt
M säger:
hoon måste ha tagit nåt
Emma säger:
vet inte...eller bara konstig
Emma säger:
jävligt konstig
M säger:
varför är hon först rädd och sen börjar göra charlie chaplinimitationer
Emma säger:
hahaha...ja du?????
M säger:
hahahahahahahahahaha
M säger:
nu skjuter hon nån med trumpeten
Emma säger:
hoppas få se mer av den talangen!
Time of my life
Jag fattar faktiskt inte poängen med det här. VAD är det meningen att man ska känna? Inget? Allt? Eller bara lagom? Kom igen, för mig personligen anser jag nog att det är för hög insats och för lite utdelning.
Kanske blir man salig om man skaffar barn.
Kanske blir man salig om man skaffar barn.
torsdag 18 september 2008
Till J
Jag kommer ihåg när vi åkte till Berlin. A sade att det var billigare att ta flyget till Hamburg och sen tåget till stan än åka direkt. Det blev dyrare, men det gjorde inget. Mamma skjutsade till Skavsta och bjöd på flygplatsbaguette med vegetarisk eller ovegetarisk fyllning. Vi var där i tid, god tid. A skulle spela och vi hade bokat hostel. Som nykära var vi nästan, konfikten hade fört oss närmre varandra, enat oss fast ändå inte, du ville inte ta sida. Och jag var den som krävde det, inte C. Vi hamnade i businessvagnen, ölen var dyr men god och vi tog fler.
Känslan sköljer över mig ikväll. För två veckor sedan fick jag ett mail. Ett mail där du sade att du inte kunde vara min vän längre, ett mail där du sade att det jag var som fick dig att må dåligt. Du fick mig att känna mig värdelös och förbrukad.
Vi letade oss fram genom tunnelbanesystemet och mitt hår fångade hela doften av Berlins tunnelbana i sina hårstrån. Det luktade flottyr och bensin.
Vi var trötta, så trötta att vi inte ville gå ut, trots våra få fyrtioåtta stycken Berlintimmar. Dagen efter. Checkpoint Charlie var en besvikelse men vi kollade på souvenirer och av dem har jag flera kvar.
Jag saknar dig. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Du var liksom en i raden av flera oälskade. Inte så tydligen. Det kom över mig ikväll och insåg att du kanske hade mer än vad jag lät dig ha. Förlåt i sådana fall.
A var bra som vanligt och vi köpte öl med kapsyl som man skulle lämna tillbaka.
Nu tappar jag känslan igen. Din närvaro är flyktig. Som du.
Men jag saknar dig.
Känslan sköljer över mig ikväll. För två veckor sedan fick jag ett mail. Ett mail där du sade att du inte kunde vara min vän längre, ett mail där du sade att det jag var som fick dig att må dåligt. Du fick mig att känna mig värdelös och förbrukad.
Vi letade oss fram genom tunnelbanesystemet och mitt hår fångade hela doften av Berlins tunnelbana i sina hårstrån. Det luktade flottyr och bensin.
Vi var trötta, så trötta att vi inte ville gå ut, trots våra få fyrtioåtta stycken Berlintimmar. Dagen efter. Checkpoint Charlie var en besvikelse men vi kollade på souvenirer och av dem har jag flera kvar.
Jag saknar dig. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Du var liksom en i raden av flera oälskade. Inte så tydligen. Det kom över mig ikväll och insåg att du kanske hade mer än vad jag lät dig ha. Förlåt i sådana fall.
A var bra som vanligt och vi köpte öl med kapsyl som man skulle lämna tillbaka.
Nu tappar jag känslan igen. Din närvaro är flyktig. Som du.
Men jag saknar dig.
måndag 8 september 2008
Ålle
Ålle var min gammelmormor, hon var 94 år när hon dog. Jag var fyra. Mamma köpte matchande kläder till alla tre systrarna att ha på begravningen. Grå yllekjolar, svarta tröjor, vita strumpbyxor. Jag fick ha kjol, mina systrar fick byxkjolar för de var äldre. Det skulle markeras att jag inte var som dem, de var stora, jag liten. Bäbisen som vi aldrig gjorde oss av med trots många kreativa förslag från min sida behövde nog inte vara med.
Det var första gången jag såg mamma gråta. Jag vet att jag tittade på henne, hon tittade inte på mig. Jag sökte pappas blick, drog i hans arm. "Mamma gråter". Och så skrattade jag. Inte för att jag var ett ondskefullt barn, bara för att jag inte ville att mamma skulle gråta.
Jag kommer ihåg att vi gick fram till kistan, vi skulle lägga blommor på den och niga. Min närmsta syster glömde att niga. Hon grät hela dagen för det. Jag tror att begravningen var i Djursholm. Ålle bodde på ett ålderdomshem som hette alnäs eller svalnäs. Hon hade dammiga kladdiga karameller i en kristallskål med lock. Min närmsta syster, hon som glömde att niga, fick den.
Det var första gången jag såg mamma gråta. Jag vet att jag tittade på henne, hon tittade inte på mig. Jag sökte pappas blick, drog i hans arm. "Mamma gråter". Och så skrattade jag. Inte för att jag var ett ondskefullt barn, bara för att jag inte ville att mamma skulle gråta.
Jag kommer ihåg att vi gick fram till kistan, vi skulle lägga blommor på den och niga. Min närmsta syster glömde att niga. Hon grät hela dagen för det. Jag tror att begravningen var i Djursholm. Ålle bodde på ett ålderdomshem som hette alnäs eller svalnäs. Hon hade dammiga kladdiga karameller i en kristallskål med lock. Min närmsta syster, hon som glömde att niga, fick den.
tisdag 2 september 2008
Hög på livet
Idag ska jag gå till skolan. Typ nu borde jag gå. Jag ska vara duktig, flitig och framförallt social. Det är kul. Dessvärre verkar det som om jag inte kommer att gå. Det är något som hindrar mig. Jag tror det kallas fuckingjävlaskitpissångest.
Det är kul.
Mest kul är det när folk tror att de fattar vad det är men inte någon jävla aning. Det är också kul när folk kommer med tips om hur man ska göra.
Det mesta är som ni märker väldigt kul idag. Kul. Härligt.
Det är kul.
Mest kul är det när folk tror att de fattar vad det är men inte någon jävla aning. Det är också kul när folk kommer med tips om hur man ska göra.
Det mesta är som ni märker väldigt kul idag. Kul. Härligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)