Ålle

Ålle var min gammelmormor, hon var 94 år när hon dog. Jag var fyra. Mamma köpte matchande kläder till alla tre systrarna att ha på begravningen. Grå yllekjolar, svarta tröjor, vita strumpbyxor. Jag fick ha kjol, mina systrar fick byxkjolar för de var äldre. Det skulle markeras att jag inte var som dem, de var stora, jag liten. Bäbisen som vi aldrig gjorde oss av med trots många kreativa förslag från min sida behövde nog inte vara med.
Det var första gången jag såg mamma gråta. Jag vet att jag tittade på henne, hon tittade inte på mig. Jag sökte pappas blick, drog i hans arm. "Mamma gråter". Och så skrattade jag. Inte för att jag var ett ondskefullt barn, bara för att jag inte ville att mamma skulle gråta.
Jag kommer ihåg att vi gick fram till kistan, vi skulle lägga blommor på den och niga. Min närmsta syster glömde att niga. Hon grät hela dagen för det. Jag tror att begravningen var i Djursholm. Ålle bodde på ett ålderdomshem som hette alnäs eller svalnäs. Hon hade dammiga kladdiga karameller i en kristallskål med lock. Min närmsta syster, hon som glömde att niga, fick den.