Troserier

Det här med tro är knepigt. Pratade med min kära syster efter middag idag om tro. Hon har gått i kyrkan varje söndag i två år med sin nära vän. Jag skulle vilja vilja gå i kyrkan. Ärligt tycker jag bara att det är fruktansvärt tråkigt. Det tilltalar mig inte alls. Men jag skulle vilja tro. Möjligen varken på Gud eller Jesus eller någon av de gudomliga karaktärer som bjuds. Men jag vill så gärna tro. Jag frågar mig om tro är något som man tar ett aktivt beslut om. Att man bestämmer sig för liksom man bestämmer sig för att börja motionera eller sluta dricka. Är det möjligt att leda in sig själv på trons bana? Och blir man inte sin egen Gud då? Behövs det någon annan? När man har sig själv.

Om tro inte är något man kan ta aktiva beslut kring, är det då något som kommer till en när man själv öppnar sig? Min kära syster sade att hon trodde att det handlade mer om att jag måste närma mig tron istället för att ta ett aktivt beslut. Problemet är att jag gärna fyller mitt tomrum med aktiva beslut. Och det är väl vad tron är - ett sätt att fylla sitt tomrum med?