Jag vill ju inte vara vanlig, jag vill ju ha mer som vi alla kan läsa i denna bloggs intelligenta namn. Marcus Birro ville ju också ha mer. Förut. Nu är han nyfrälst och tillfreds. Kanske är det jag som har fel. Och Marcus Birro rätt.
Frågan är om den där skräcken för vanligheten mer handlar om den konstant gnagande tomheten än något annat. För egentligen, inte är det så farligt att vara vanlig om det som bjuds är frukost på kafé, lussebullar, vinterpromenader och systermiddagar. Om det nu är det som är att vara vanlig. Var kommer tomheten ifrån?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar